Testikeldolk och bikniv, slidor

Dags att fästa de två slidorna vid varandra.

Jag har funderat fram och tillbaka och funnit två sätt som man kan göra ingreppet på;
1. Antingen gör man ett snitt i dolkens slida, pressar in en träkil som är formad som bikniven, och sticker in bikniv och dess slida i det nygjorda utrymmet (tack till http://leatherworkingreverend.wordpress.com för en beskrivning av detta!)
2. Eller så fäster man biknivens slida på utsidan av dolkens slida

Båda alternativen kräver att man öppnar upp den redan färdigsydda dolkslidan.
Jag misstänker att dolkslidan som jag gjort inte har tillräckligt med material för att tänjas ut för att få plats med bikniven och dess slida. Dessutom, vad händer om man skaffar en bikniv till? Ska den tänjas ut än mer? Går det? Jag tror att det är troligare att man fäste biknivarnas slidor på utsidan av dolkens slida. Så jag fortsätter på det spåret.

Först öppnas dolkens slida

Här ser vi att färgningen inte gått genom hela lädret!

Biknivens slida kommer att sys fast på tre punkter; längst upp, längst ned och i mitten. Jag öppnar dubbelhål i dolkslidan som lintråden kommer att träs genom.

Tråden träs genom hål och slidor två gånger och avslutas med en förstärkt råbandsknop. Istället för att göra två enkla överhandsknopar på varandra så används två dubbla överhandsknopar. Det håller lite bättre. Knopen plattas in i lädret med hjälp av ett falsben. På så sätt tror jag att dolken inte kommer att skära av knopen när den sticks ned i slidan.

Sen är det bara att sy ihop dolkslidan igen.

Två par hål har huggits i övre delen av slidan. Det ena paret kommer att användas för upphängning av dolken, och det andra paret ska användas till ett lädersnöre som håller dolken på plats i slidan.

För att dolken inte ska skära av lädersnörena så måste hålen hållas borta från dolken under tiden lädret torkar igen.

Här ser vi framsidan där bikniven sitter på plats i sin slida. Båda knivarna är oljade och lindade i tunn hushållsplast så att de inte ska rosta.

Att färga läder...

Först några test, sedan färgning av de två läderslidorna.

Jag började med att försöka lösa upp stålull i vinäger. Jag hoppades att stålet skulle rosta sönder och bilda en sörja som kunde smetas på lädret. Det gick inte bra alls, ingenting hände med ullen. Såhär i efterhand tror jag att den var behandlad med vax som förhindrade järnet att rosta.

Rosten och vinäger ska på något sätt reagera med det tannin som finns i vegetabiliskt garvat läder. Den resulterande färgen ska bli helt svart. Samma sak händer om man lämnar en järnbit på en ekplanka utomhus. Eken, som har tannin i sig, svartnar.

Försök två: jag samlade rost som jag stoppade ned i vinäger. Provade sedan blandningen på en bit läder. Lädret blev grått, men där det legat rostbitar direkt på lädret så blev det svarta prickar (längst till vänster på bilden). Inte helt lyckat.

Fyra färgade bitar på ett större obehandlat läderstycke

Jag letade lite i förrådet och hittade en burk Järnsulfat/Järnvitriol, skulle en vattenlösning av järnvitriol fungera lika bra eller ge ett jämnare resultat? Nja, lädret blir jämngrått i alla fall, bra att veta till en annan gång. (näst längst till vänster på bilden)

Bredvid vitriolen stod en flaska med svart spritbets, skulle det kunna fungera? Japp, det ger en jämn svart färg, faktiskt riktigt finfin! (längst till höger på bilden).

När de tre testbitarna torkat så blöter jag en trasa och ser om färgerna är vattenfasta. Nähä, aldrig blir det bra. De två bitarna som färgats med järn är vattenfasta, men inte spritbetsen.

Nu börjar jag skapa små järnspån. Jag filar med en fin fil på några rostiga järnbitar, blandar det i vinäger, silar bort de största spånen, och försöker mätta lösningen med små spån.

Jag funderar på om det finns tillräckligt med tannin i lädret...
Kokar upp någon deciliter vatten, stoppar i tre tepåsar och låter det koka ett tag. Stryker på den beska (uppenbarligen tanninbemängda) tesörjan på lädret och låter det sugas in och torka.Stryker sedan på rost/järn/vinägerblandningen och resultatet ser du på biten näst längst till höger på bilden.

Så receptet blir: först extra tannin, låt torka, sedan rost/järn/vinägerblandning ett tag, skölj med vatten, låt torka. Vid behov upprepa behandlingen.

Och resultatet?
Här ser ni en av läderslidorna före och efter behandling med te/tannin och rost/vinäger:

Lädret blir lakritssvart och färgen är vattenfast. Utmärkt!

Testikeldolk, slida till bikniv

Den nya bikniven ska få en slida!

Det finns bitar kvar från det läder som användes till dolkens slida. Jag lägger bikniv ovanpå ett stycke, ritar av formen, mäter omkretsen där det är viktigt att sliden kniper åt om kniven och lägger till de måtten på läder biten. I det här fallet vill jag att slidan ska sitta ganska hårt runt om handtaget. Läderbiten skärs ut och tunnas ut i den spetsiga delen, annars blir det en tjock knöl där.

Med en liten gaffen markeras var stygnen ska läggas. Se till att det är samma antal stygn på båda sidor!

Lädret läggs i blöt någon timme, tas upp torkas av och så är det dags att sätta igång. Hål sticks genom markeringarna och ut genom lädrets kortsida. Linnetråden vaxas och det hela sys ihop precis på samma sätt som för dolkslidan.

När sömnaden är klar så tecknar jag försiktigt ett Ekollon framför ett Eklöv med en blyertspenna på slidan. Då motivet ser OK ut så trycker jag lite hårdare med pennspetsen, och plattar till lädret runt om motivet med flatsidan på sylens spets.

Längst upp på slidans bakkant huggs två små hål upp, och en liten ränna pressas mellan dem. Längst ned på slidspetsen görs ytterligare ett hål. Hålen ska användas då biknivens slida ska sys fast på dolkens slida. Men först ska slidan färgas svart.

Långbågar?

Dagarna är korta, men snöfria. Jag och yngste sonen passade på att hämta två träd, en Ask och en Alm. Asken, längst bort, hade kraftiga grenar 2,5 meter upp från marken. Vi sparade bara den grenfria stammen. Almen växte i ett tätt bestånd och hade sina första grenar 5-6 meter från marken. Almstocken räcker till två båglängder.

Alm är seg att både såga och klyva. Ask klyvs däremot väldigt lätt. Stockarna klyvs nu för att det är möjligt! Om de inte klyvs tar de väldigt lång tid att få torra, och torkad Ask/Alm måste sågas itu.

Här är de kluvna stockarna. Almen har en mörk kärnved, men egenskaperna är lika mellan ytved och kärnved. Asken har samma färg genom hela stocken förutom en mörk strimma i mitten.

Sådärja, för att inte de ska vara frestande för alla småkryp så skalar jag av barken. Jag har provat att lämna barken kvar och på den stocken hade larver ätit både av bark och en bit in i stocken, inte roligt! Almbarken kan dras av i stora sjok.

Efter att ha kletat på vitlim på ämnenas kortsidor så är det dags att lägga undan dem till dess att de torkat. Vitlimmet förhindrar att de torkar snabbar vid ändarna än längre in i stocken. Om man inte limmar ändarna finns det risk för att de spricker upp.

Och varför vill man ha kvistfria, kluvna torkade Alm- och Askstockar?
För att tillverka långbågar av såklart, men det blir lite senare i vår!

Testikeldolk, bikniv igen...

fortsättning...

Det fanns en bit kvar av samma idegran som bidrog till dolkens handtag. Efter en dust med elhyveln så finns nu ett par handtagsbitar redo.

De limmas på plats och limmet(West system epoxy) får härda över natten. Det hela paketeras i plastfolie så att bitarna inte glider fel, och så att limmet inte rinner ned på bordet.

Sådär, nu är sidorna på plats!

Sidorna är avfasade längst fram mot bladet.

Och längst bak sitter en liten mässingsbricka fastnitad i skaftets lilla tånge.

Kniven spänns fast i ett skruvstycke och tre hål (2mm) borras genom handtag och tånge. De två bakre hålen går bra, men det främre fungerar inte riktigt... Härdningen har tagit såpass långt bak på tången att borret inte får något grepp alls. Och det har redan blivit ett hål i träet. Ett motsvarande hål borras på andra sidan handtaget.

Två små mässingsnitar knackas på plats i de bakre hålen. Två ännu mindre mässingsbitar limmas från var handtagssida fast i de främre hålen, ni vet där bladet var lite för hårt...
Nitarna slipas ned i fas med handtagets trä och allt poleras med polerull 0000. Bikniven är färdig.

Här tillsammans med testikeldolken. De två sista bilderna tagna med mobilkamera då den vanliga kameran nyligen beslutat att ta livet av sig genom att trilla ned i golvet!

Oj, nu måste dolkslidan utökas med ett fack för bikniven...

Testikeldolk, bikniv

Kommer ni ihåg den här bilden?

Längst till höger är tre träskaft som hittades tillsammans med testikeldolkarna. De är resterna av biknivar, eller mindre knivar, vars knivslida var fäst vid testikeldolkens slida. Rester efter åtminstone 43 biknivar har finns dokumenterade från Mary Rose. Handtagen är 7-9cm långa och deras bredd ligger mellan 20-5mm. En standardstorlek är rombisk, ungefär 8cm lång och 18mm som bredast och avsmalnar till 8mm. Bladen finns inte bevarade, men in en slida satt en "fuskkniv" helt i trä. Kanske ägaren tappat kniven och täljt till en träkniv så att det skulle se ut som om den fanns kvar? Hur som helst visar den, och de kvarvarande slidorna, att längden på en bikniv var ungefär 20 cm.

Jag har spanat efter ett lämpligt blad att göra en bikniv av, men inte hittat något. Då får jag försöka själv istället!

Knivstål köptes från Slöjddetaljer (www.slojddetaljer.se). Stålet har dimensionerna 45x2mm, har en kohalt på ~1% och benämns SS1870. En lagom form, baserad på handtagsrester och fuskkniven, ritades upp på stålet. Med hjälp av bågfil och lite tålamod sågades knivämnet fram. Jag passade på att göra två ämnen på samma gång. Formen filades till, och ämnena fick en grovegg. Jag vet inte vad stålet varit utsatt för tidigare så när vi ändå skulle mysa lite med brasa i kakelugnen så la jag in de båda knivämnena i brasan. Min förhoppning var att de skulle normaliseras, dvs värmas upp så mycket som möjligt och svalna långsamt så att eventuella spänningar skulla frigöras innan det var dags för härdning.

Härdningen skedde dagen därpå. Fältässjan tändes, härdningsvatten i hink värmdes upp till dryga 40°C, koksen plattades till och ämnena lades på plats, ett i taget. De skulle värmas till 750-800°C. Lite svårt att veta när det inträffar, men stålet blir omagnetiskt om temperaturen är över 778°, så med hjälp av en magnet hölls temperaturen inom rätt område. Så snart bladet är omagnetiskt och håller jämn färg så doppas det ned i vattnet, ryggen först. Sen förs det fram och tillbaka till dess att det svalnat, inte åt sidorna för då kan det krokna.

Här är de två bladen efter härdning. Det övre bladet slog sig i härdningen, och dumt nog skulle jag se om det gick att böja rakt. Kling! Det spröda bladet gick tvärs av! Härdningen hade i alla fall tagit för det gick att rispa  glas med bitarna som blev kvar.

Är den återstående kniven helt oanvändbar eftersom den tydligen är så otroligt spröd?

Japp, innan den anlöpts så ska man uppenbarligen inte använda den i alla fall. 

I anlöpningen värms bladet upp igen, men inte lika mycket, och i och med uppvärmningen så mjuknar materialet igen. Det gäller att anlöpa till önskad hårdhet, och jag siktar på att få den till ~57HRC, vilket är normalt för knivar. Då ska ämnet värmas till dess att det är typ böcklinggult, och det sker vid ~240°C.

Här är ämnena igen. Det undre ämnet är nu anlöpt och putsat med stålull. Nu ska eggen slipas!
Slipning sker genom att hålla i rätt vinkel och gnida bladet mot ett fint slippapper.

Sådärja, nu är bladet klart!